cryingcat

Det är en mening som hjälpt mig jävligt mycket. Jag var alltid arg, jag hatade allt och alla inkl mig själv. Jag var utåtagerandet, skrek, vrålade, gjorde sönder saker och slogs. Men jag har lärt mig att hat bara gör en trött och att vara arg hela tiden bara är slöseri på tid, det är helt enkelt inte värt det. Man kan lägga tiden och energin på något bättre. Det är inte lätt att sluta hata och sluta vara arg. Jag har många anledningar att vara arg, jag har varit med om saker som ett barn inte ska behöva, jag känner folk som förtjänar att bli hatade. Men jag mår inte bättre av att vara arg, min barndom blir inte bättre för det och när jag hatar folk så är jag den enda som skadas av det. Hat och ilska är bara så jävla onödigt, det bryter ner en, man får svårare att le och skratta, man blir bitter. Vill du verkligen vara bitter? Det är en sorg när man upptäcker hur bitter man blivit. 15 år och bitter. Det känns inte bra... Men jag har lärt mig att le, att skratta och att tycka om. Att tycka om människor oich öppna sitt innersta gör en sårbar, men man mår också jävligt bra när det är rätt. Och att stänga in sig i sig själv gör en inte gladare, våga öppna upp. Att visa mitt innersta har länge varit min största rädsla, jag ville inte vara svag. Men nu när jag öppnat mig och har Matte och mina vännervid min sida så är jag starkare än någonsin. Jag kanske låter som en flummig hippie men jag vet hur det är att hata och vara arg.

Våga finnas och vara dig själv. Och för din egen skull sluta hata och vara arg. Livet blir ljusare utan hat och framtiden känns mer värdefull. Behöver du en vän, vem du än är så lovar jag att jag kommer att finnas där.