cryingcat

Kopplat in mina högtalare och lyssnar på Winnerbäck. Minns alla de vackra dagarna av kärlek jag haft, känner mig glad över att de funnits även om de tagit slut. Jag ler åt lyckliga minnen jag har även om mina dagar nu är fler tårar än skratt. Men samtidigt har jag en vemodig känsla i hjärtat. Jag önskar du låg här bredvid mig och bara var här. Jag önskar du höll min hand, jag önskar jag kunde höra ditt hjärta slå här och nu. Då skulle jag vara lycklig mer än på låtsas, mer än på grund av en fantasi byggd av gamla minnen. Jag undrar ofta om du någon gång tänker på mig, om du ens saknar mig lite... Är jag värd att saknas? Är jag ett bra minne? Jag vet att du hatar mig för det jag gjorde, jag vet att jag skadade dig djupt. Jag önskar bara jag kunde göra allt bra igen, göra ditt liv perfekt, göra vår liv perfekt. Tillsammans. Men det kommer aldrig bli så. Jag står på egna ben. Jag måste lära mig att älska mig själv. För ingen annan gör det. Jag måste lära mig att leva utan dig, men det är svårt för det är så jävla tomt. Jag fyller mina dagar med viktiga saker men ändå är både mitt liv och jag så meningslöst och tomt.

Jag försöker fylla tomrummet med förlustelser, skola, vänner, UNF och GU men det ekar lika mycket fortfarande... För det värdefullaste jag har är de vackra minnena av oss...

Jag drömde i natt att jag var fattig och det enda jag hade var någon som älskade mig. Jag vet inte vem det var men jag var lycklig. Jag var inte språkrör, jag var inte ordförande, jag hade värdelösa betyg, inget hem men jag hade kärlek. När jag blev väckt och upptäckte att jag var kvar i min sköna säng, fortfarande var duktig i skolan och levde en välfärdsvals och att jag fortfarande var ensam ville jag bara gråta...

På ytan är jag lyckad, jag är kompetent och jag är duktig men längre in... Där är jag bara osäker, misslyckad och tom....

 

Det här var meningen att det skulle bli ett glatt inlägg...

 

/My