Novell: Giseria
Giseria
Av My Svensk -09
Det var en gång en alldeles vanlig klass med alldeles vanliga sjundeklassare i en alldeles vanlig skola i en alldeles vanlig stad i en alldeles vanlig värld. Men ett av barnen var faktiskt inte så alldeles vanlig, och hennes värld var inte heller så vanlig.
- Glasögonormen, ska du inte komma hit lite, ropade hennes klasskamrater till henne där hon sitter på en gren i sitt favoritträd på skolgården. Hon blundar och vägrar svara. En pojke springer fram och ställer sig nedanför henne. I handen har han en sten och hon känner hur det svider till när stenen träffar hennes kind.
- Om bara Erondra kunde få dem att sluta, muttrar hon för sig själv och tänker på den röda draken som är hennes bästa vän.
- Vad säger du din efterbliving, ropar en av pojkarna. Hon ignorerar dem trots att hon är ledsen men blundar och försvinner in i sina tankar igen.
- Oroa dig inte för dem Nila, säger Erondra mjukt till henne. Du är värd mer än dem, fortsätter hon.
- Jag hatar dem! Skriker Nila i sina tankar. Varför måste jag vara med dem varför kan jag inte få stanna här för alltid.
- Jag är ledsen, får hon till svar. En dag ordnar det sig.
Nila blir omkullknuffad på backen och de andra barnen står och kastar lera på henne. Hon ligger och snyftar medans jordklumparna regnar ner över henne och fläckar ner hennes nya klänning.
– Men vad gör ni!? Hör hon någon ryta. Barnen slutar och ser skräckslagna ut. Hon tittar upp genom tårarna och ser en svartklädd figur ovanför sig som hjälper henne upp.
Hon får plötsligt mod och ställer sig upp och skriker.
- Vänta ni bara! En dag kommer Erondra och tar er! Får hon ur sig men hennes röst spricker och tårarna börjar falla igen.
Barnen börjar skratta och pekar på henne.
- Det finns inga drakar, missfoster! Skriker en flicka med skarpa ansiktsdrag.
- Gå iväg era små idioter! Hör hon den svartklädda figuren säga skarpt till de andra barnen. Hon tittar på honom och ser att det är en pojke, eller kanske mer en ung man. Hur är det? Hans röst är mjukare nu när han pratar med henne.
- Det är okej. Svarar hon och tittar ner på sin förstörda klänning.
- Brukar de ofta hålla på så där? Hon nickar till svar. Vem är Erondra? Är hans nästa fråga.
- Du kommer bara skratta säger hon tyst. Men när han lovat att inte reta henne berättar hon hela berättelsen och landet Giseria som hon brukar fly in igenom sina tankar. Hon berättar om Erondra och alla sina andra magiska vänner.
- Det låter som ett vackert ställe säger han. Tror du att du skulle kunna ta med mig dit?
- Jag vet inte, kanske. Hon tar hans hand och blundar och kliver in i sin fristad. Hon tittar bredvid sig och ser pojken stå där och le. Hon visar honom runt i den välbekanta världen hon flyr till när det behövs, hon presenterar honom för alla sina vänner och de är kvar i den vackra världen tills den silvriga himlen ovanför dem börjar mörkna.
- Vi borde gå tillbaka nu säger hon. Hon tar hans hand igen, de blundar och kliver tillsammans ut ur sin fridfulla tankevärld. De öppnar ögonen och ser den gråa världen som aldrig accepterat någon av dem, där de aldrig passat in eller fått frid.
- Jag önskar vi kunde stanna där. Hans röst är tyst och han pratar långsamt.
- Det kanske vi kan, svarar hon. Han tittar på henne fundersamt, men ler när han sedan förstår.
Hand i hand går det mot den stora bron över forsen. De blundar och med ett hårt grepp om hans hand låter hon sig falla ner. Men innan de slår i ytan har hon tagit honom tillbaka till Giseria. Han tittar på henne och ler. För första gången är de lyckliga. De har sin fristad, sitt paradis, där de levde lyckliga i alla sina dagar…
