cryingcat

Det börjar göra ont igen. fan... Vill verkligen må bra! Varför lyckas jag inte må bra?
Känner bara hur ont det gör på insidan hur det onda äter upp mig. Det var jättebra ett tag men nu är jag ensam igen. Jag är klen och vek. Ensam är inte stark. Inte ens om Ensam aldrig lyckas vara ensam... För jävlarna i mitt huvud blir aldrig tysta. Aldrig. Och nå jävla mediciner hjälper inte heller.. Jag har ätit för mycket kakor och godis de senaste dagarna. Desperat försöker jag fylla upp det växande hålet med någonting. Onyttig föda. Duktig flicka. Fortsätter lite till så kanske vi blir feta på riktigt sen. Trevligt... När jag börjar tvåan ska jag få en lägenhet, ska bli jävligt skönt. Dock har morsan sagt att så länge jag inte mår bra och har självmordstankar får jag inte vara ensam. Hur ska jag göra? Spela? De försvinner ju aldrig. Ibland är de kanske borta ngågon vecka men sen kommer de tillbaka. Har varit så de senaste... 8 åren. Jag vill må bra. Jag vill jag vill jag vill. För att må bra måste jag få utrymme. Men samtidigt så är det när jag är ensam som tankarna vågar sig fram. När folk är nära vågar jag inte leta efter något att utplåna den jag hatar mest, mig själv, med. Men även när det är folk överallt så planerar jag. Ibland önskar jag att ni inte fanns. För då skulle jag kunna försvinna bäst jag ville. Men nu har jag ett visst ansvar eftersom jag skaffade vänner. Otroligt att jag har några, förstår inte hur någon egentligen skulle vilja vara vän med mig... Förstår inte hur någon ens skulle vilja se på mig, röra vid  mig. Jag är äcklig. Och samtidigt som jag är glad för att det finns några få personer som faktiskt tycker om mig så är jag arg på dem. De är så dumma och umgås med mig trots att jag bara förstör allt, sårar, bedrar. Jag är en destruktiv egoist. Ingen lämplig vän... Jag får så dåligt samvete. Pga min existens, den är bara jobbig för er. Men jag kan inte dö, för även min post-existens är jobbig för er...

Nu var jag gnälligare än vad jag brukar vara här på bloggen. Förlåt...